Det djupa hålet som är en fördjupning

Jag har fått möjligheten att hjälpa Fryshusets utbildning för yrkesdansare åk2 med texter till deras slutproduktion, detta är min dokumentering av processen. Jag vill dock börja med att tacka Fryshuset för äran att få hjälpa till med en produktion ni arbetat så hårt med. Delar av inlägget är kritiserande mot skolans pedagogik, det tar inte bort faktumet att jag tycker ni alla är otroliga dansare, fulla av kreativitet. Önskar er allt det bästa.

Med det sagt, här kommer inlägget

... 

Inget personligt mot någon på Fryshusets yrkesutbildning men vi är väldigt olika på väldigt många sätt. Jag är djupt troende på att pedagogik där man rangordnar och konstant jämför elever inte kommer hålla i längden. Jag tycker inte man behöver pressa folk till orimliga gränser för att "det är så dansvärlden ser ut". Men alla tycker olika, så jag antar att det är bra att det finns en skola för dom som har andra åsikter och prioriteringar än mig också. Men ska jag vara helt ärlig tycker jag faktiskt, baserat på den lilla inblick jag fått genom åren, att fryshuset verkar vara en smått sektig skola. Därför blev jag inte förvånad när jag fick beskrivningen om vad deras slutproduktion ska handla om. Den lyder: 

Hela föreställningen är typ ett "vi" som pratar. Detta "vi" speglar oss dansare i den situationen vi är i och hur vi skulle kunna tänka och drömma. Så all text är våra tankar, dåliga som bra fast på ett lite poetiskt sätt.

Vi lyfter hur vi alla baserar vårat liv och våran livsstil på drömmar. Om vi hade slutat drömma hade vi inte dansat inte gått denna utbildning, klarat oss genom vardagen med mera. Utan drömmar och fantasi hade våran värld inte funkat, men det är också ibland våra mardrömmar som stoppar oss. Risken med denna idé är att det blir ganska deep och ledsamt men förhoppningsvis gripande. Och att man då på nått halv poetiskt sätt försöker få publiken att sätta sig in i våran värld. I både de mörka stunderna å de fina stunderna, det glada och det brutala
Så allt är bara olika tankar från olika personer men formulerat i vi/oss/våran.

  Min magkänsla bekräftades desto mer när jag fick läsa deras utkast/exempel av vad jag ska ta inspiration ifrån. Dom löd såhär:

Vi alla har något gemensamt
Men det är inte alla som kan
Framförallt inte alla som alltid kan

Om vi vågar kanske ni också vågar
Men vem vet ni kanske istället frågar
Frågar vad som gör att vi vågar
Utan mod hade vi inte stått här idag

Att vara fast där inne, instängd men frisläppt
Fantasin får flöda men utom vår kontroll

Tänk om det fanns en värld där alla drömmar var sanna 


en värld där inget stoppade oss,
en värld där våra drömmar fick flöda fritt, dag som natt

 

Skillnaden mellan oss och er
Aa de skulle ni bra gärna vilja veta va?
Det som skiljer oss från er är att vi aldrig slutade drömma
Även om våran vardag ibland känns som en mardröm
Så gav vi aldrig upp den drömmen vi en gång hade
Den drömmen som nu bara växer och växer
Den växer nog snart förhoppningsvis såpass mycket att de en vacker dag blir verklighet
Och när den dagen kommer då är vi redo
Så redo

Här bevittnar vi en stark Vi och Dom-känsla. En känsla av överlägsenhet därför att "vi" följer våra drömmar, "vi" lider för våra drömmar och därför är "vi" bättre än "ni". Som sagt, sektigt.

Detta är dock deras blotta utkast och jag har stor respekt för att dom skriver när det inte alls är vad dom brukar göra.  

Hur som helst skrev jag en lång feedback på detta, ska bespara er den men här kommer en sammanfattnig.

Först och främst ifrågasatte jag genren. Jag är blott en hobby-skrivare men har ändå koll på att poesi använder mycket bildspråk. Såg inte så mycket av just det och gav därför små exempel hur man skulle kunna addera det till vad som redan skrivits. Tog mig friheten att göra lite radbyten också för betoningens skull. Ha i åtanke att detta bara var något jag slängde ihop för exemplets skull och inte med tanken att det skulle bli något av det: 

Tänk om det fanns en värld där alla drömmar var sanna 


en värld där inget stoppade oss,
en värld där drömmar fick flöda

fritt, dag som natt

En plats där tankar blir till färger
Och varje steg målar himlen ny
Där rädslan smälter bort i gryningen
och hoppet viskar: allt är möjligt nu
Där tiden inte mäts i timmar,
utan i känslor vi vågar känna,


och varje andetag påminner oss

 att vi redan är där 


vi måste bara våga se det

Jag gav även feedback kring att förtydliga vilka Vi-et är. Bad dom fundera vad de vill att läsaren/publiken ska känna gentemot sagt "vi" för just nu är "vi" lite kaxigt och nedlåtande. Formulerade min feedback kring det som följer:

Ni-perspektiv måste man vara försiktig med då man talar direkt till läsaren/lyssnaren. Det kan tas personligt oavsett om det är positivt eller negativt. Folk gillar inte att bli satta i boxar, så var försiktig med vad man antar om Ni-et. Vilka är Ni-et ni skriver till? Är det en specifik grupp ni riktar er till eller är det alla som inte är ”vi”? Hur vill ni att Ni-et ska reagera? Vad vill ni att ni-et ska känna gentemot er? Respekt? Irritation? Sympati?. Ordvalen är noga för att kunna påverka detta.

Hade även massvis av annan feedback, både positiv och negativ, men bildspråk och ton va the main ones liksom. 

Efter jag fått ta del av Fryshusets vision för texterna var det dags för mig att skriva egna. Gjorde 5 av 12 texter till föreställningen (mitt exempel på bildspråk inräknat då de valde att ta med även det). De övriga fyra texterna la jag ner lite mer tid och energi på, försökte stanna upp och reflektera under processerna. Extra mycket under två av dom. Sen insåg jag att det tar tid att anteckna reflektioner och jag hade lite tidspress så a. Detta är vad jag fick med mig. 

 

Text 1- Visselpipan

Ledorden jag fick för denna text var:  Inne i sig själv, trött, tom, monotont, naket, helt slut. (Denna text kanske inte ens behöver handla om en dröm utan mer dedär med att ha slut på fantasi, slut på ork och inte ens kunna drömma. Man bara går på autopilot). 

De delade även med sig av ett klipp när de repade dansen vilket var hjälpsamt. Jag fastnade vid låten då den påminde mig om vatten. Det i sin tur påminde mig om en dikt av Werner Aspenström. Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att hitta den utan större lycka. Har för mig att den heter Visselpipan. De första raderna i dikten jag skrev var starkt inspirerad av mitt minne av Visselpipan, kanske rent utav plagiat. Kan inte veta säkert då jag inte hittar den igen. Hur som helst skrev jag ned raderna som följer:

Den som ensam från sin sköra båt faller i havet

ska blåsa i pipan som hör till västen.

Förhoppningen är att någon ska höra ljudet

och trots varningen som går ut i radion

ge sig av, ut över det stora vattnet.

Med detta avklarat insåg jag fort att jag inte kan förlita mig på (eventuellt) plagiat resten av mitt liv och påbörjade därför en ny process. Eftersom det är bildspråk började jag med att försöka framkalla lite bilder i huvudet med hjälp av ledorden jag fått. Listan på bilder/ord har ni här:

Autopilot, radiostyrd bil

Stilla vatten fast liksom obehagligt stilla 

Taklampan flickar med pulsen, bekanta sätt att andas

En formlös varelse kvar i ett tomt rum, tom planet

På golvet ligger allt på hög 

Kallt och blekt, lite som ett lik

En pincett som sticks ner i en påse

Färger som blandas ihop blir grått

En skog fylld av lamslagna djur 

 

Listan blir som en liten dikt i sig ser jag nu, men jag tackade faktiskt vänligt men bestämt nej till många av mina förslag. De föll ner i den klassiska fällan för många av mina tankar: den ökända cringe-fällan. Blir en tanke fördömd som cringe ska den skratta sig lycklig om den någonsin ens får se solens ljus. Arbetar aktivt emot cringe-fällan men det är fan ett hästjobb. Fastnade dock vid stilla vatten och blek hud. Såg typ ett lik som flöt i stilla vatten framför mig. Och så föddes nästa rad 

Men kroppen bär inte längre sin värme. Om någon gav sig ut skulle de bara se den nakna huden flyta i grått ljus. 

Jag formulerade det på lite olika sätt för att se vad som fungerade bäst men detta blev slutresultatet. Inte helt nöjd blev jag men vad ska man göra liksom. Hur som helst tänkte jag att jag skulle fortsätta på det här vatten-temat som jag påbörjat. Efter att ha läst igenom orden jag fick som önskemål från fryshuset några gånger bestämde jag mig för att fiskar som inte simmar och titanic (sjunkna skepp) va the way to go. Här blev det lite besök på synonymer.se för mitt ordförråd svek mig. Tillsammans med synonymer.se skrev jag raderna

Drömmarna ligger som vrak under ytan, bleka och stumma som fiskar utan riktning. 

 

Jag kände att jag fått in mycket av det fryshuset önskat. För att avsluta med en extra stänk av stilla hopplöshet skrev jag 

Inget drar mig längre mot land. Ingen våg som lovar något mer än ännu en natt utan rörelse. 

Här är då slutresultatet: 

 

Den som ensam från sin sköra båt faller i havet

ska blåsa i pipan som hör till västen.

Förhoppningen är att någon ska höra ljudet

och trots varningen som går ut i radion

ge sig av, ut över det stora vattnet.

Men kroppen bär inte längre sin värme.

Om någon gav sig ut, skulle de bara se

den nakna huden flyta i grått ljus.

Drömmarna ligger som vrak under ytan,

bleka och stumma som fiskar utan riktning.

Inget finns längre som drar mig mot land,

ingen våg som lovar något mer

än ännu en natt utan rörelse

 

Detta är med långa vägar den texten jag la ner mest tid på. Satt i mitt rum och provade väldigt många ord och betoningar och ordning på meningar osv. Ville också ha en najs takt med radbytena. Dessutom blev jag väldigt nöjd med havs-temat och bilderna jag målat upp. Tyvärr var inte fryshuset lika entusiastiska över sådant. De ville ha mer rakt på sak tror jag. Så kommande dikter gick mycket snabbare. Jag fick distansiera mig lite från vad jag personligen gillar för slags texter och skriva mer vad som passat i deras föreställning. Jag fick ett dokument med texter dansarna på fryshuset skrivit och det var lite mer likt låttexten från en pop-låt. Ingen värdering i det (på riktigt, jag uppskattar pop) men det är inte vad som kommer naturligt för mig. Aja. Moving on till nästa text. 

 

Text 2- Helium och bly

Jag fick ledord från fryshuset som löd: Ledsen, en i mängden, bortvald, fick inte rollen på audition? Måste inte skrivas rakt ut i texten utan kanske snarare lyfta känslan man känner när sånna saker sker. Numret handlar om att va på väg in till ett psykolog samtal och försöka lugna sig själv på ett eller annat sätt. Ha gärna med meningen "när vågen kommer och en blir lyft står vi andra stilla fast i sanden" eller inte exakt dom orden men nåt i den stilen aja. Dels gör vi en grej i dansen när vi lyfter en person, men det symboliserar typ känslan av att hela tiden lyfta någon annan och lyssna på nån annans problem när du själv är lika långt ner i sorgen, stressen å djupet som den personen.

Sedan följde en lite mer personlig konversation men som ändå är relevant då den inspirerade delar av texten. Kort sagt handlade den personliga konversationen om att klassen jag skriver texterna till har mycket stress i skolan just nu. Alla va väldigt låga i sina stunder och turades om att trösta varandra. De kände att de gemensamt hade tagit på sig för mycket och inte kunde trycka på bromsen. Därför hade lärarna tagit bort 4 av koreografierna som olika elever lagt ner nån månad på att koreografera, detta för deras "mentala hälsas skull".

Precis som jag inledde inlägget med tycker jag inte fryshusets pedagogik är något att hänga i granen. Det där låter ju jättejobbigt. Jag får dock intrycket att dom tycker om det. Att de tycker de får en närmre relation till varandra bara för att man går igenom massa jobbiga saker tillsammans. Att man blir lite bättre än de som inte går på Fryshuset för att man kämpar tills man går sönder och lite till.  Jag dömer inte, jag känner igen egna tankebanor och beteenden i det men tycker fortfarande det är lite ocharmigt. 

Hur som helst, i och med denna konversation fick jag intrycket att jag borde skriva om ett gäng konstnärer som dör martyr-döden för konsten. Det är nämligen så dom ser sig själva (baserat på mitt intryck) och därav det dom vill att texten ska handla om. Jag ska vara helt ärlig, jag förstod fort vad de ville ha. En text om att lidande gör en starkare. Något som kanske till och med glorifierar att gå igenom tuffa tider tillsammans. Men det tar emot för mig att skriva på det sättet då jag, för den observanta läsaren, har lite agg mot fryshuset och inte håller med. 

I mitt anteckningsblock har jag en text jag jag kom att tänka på i alla fall. (obs, mitt anteckningsblock är fyllt av texter både skrivna av mig men också skrivna av andra som jag kopierat för att jag tyckte det var bra/inspirerande. Jag kan sällan skilja på vad jag skrivit och vad jag kopierat av andra. Kan därför inte berätta för er vem som skrivit detta oavsett om det är jag eller nån annan). Texten i mitt block lyder: 

 

"Delad glädje är dubbel glädje"

Varför envisas vi om att sorg fungerar tvärt om?

Två drunknande människor 

med blyvikter runt fötterna

blir inte varandras räddning

om de håller händerna. 

Vi sjunker bara dubbelt så fort

Fast åker man dubbelt så fort

spelar riktningen ingen roll

det pirrar ändå i magen

Helium och bly

Oroväckande lätt att förväxla

Herregud jag blir blödig bara av att skriva den här. Minns när jag skrev ner den i mitt block. Mitt livs första relation gick lite utför kan man säga och det producerade många textrader från mig, bland annat dessa då da. Nog om mina tonår. 

Jag hade kunnat göra det enkelt för mig själv och bara skicka in denna till Fryshuset. Tyvärr är den för personlig. Hade inte kunnat ta feedback (då den inte är till för feedback utan för en emo tonåring att uttrycka sig själv.). Dessutom var jag för bitter för att ge något så värdefullt för mig till fryshuset. Speciellt efter att de inte gett mig optimal återkoppling på den förra texten som jag arbetat hårt med. Men jag hade kvar den som grund och inspiration i alla fall. Det gällde bara att Fryshusifiera den så att den passar deras föreställning.  

Jag ska va helt ärlig, stora delar av den här processen va knappt en process för mig. Kändes som jag imiterade texten till en Miss Li-låt och called it a day. Broderade bara ut dikten från mitt block med lite synonymer, subtila pikar mot fryshuset och, helt ärligt, klyschor enligt mig. Men så får de va. Allt kan inte va ens livsverk. Här är den i alla fall.

 

Vi vill gärna tro att vi lyfter varandra

Om en sjunker drar resten upp

 

Men ibland känns det som att vi redan håller andan,

bara för att verka okej

Och om alla har fotbojor
 blir inte greppet starkare, bara tyngre

Vi sjunker fortare då, i rasande takt mot djupet

 

Och när någon hittar luft tittar vi uppåt

ögonen svider av salt och sol

Vi kommer viska, om än med avund


”Simma. Fortsätt. Kom dit för oss alla.”

För vågen orkar inte lyfta alla. 

Inte varje gång.
Inte idag.

 

Men vi försöker ändå

Vi skrattar mellan suckarna, 

låtsas att saltet i ögonen bara är hav

Och kanske är det så man överlever

Inte genom att rädda, utan genom att vägra lämna

För någon gång kommer strömmen vända

 

Någon gång kommer vi andas in hela världen

Tiden kommer. Men inte nu.

Så vi räknar sekunderna

Och andas

Tillsammans

Reflektioner och tankar kring associationer

Som sagt skrev jag även två texter som jag inte djupdök i på samma sätt. Däremot kan jag se att även dom skapades på liknande sätt, med liknande metoder.

Efter denna reflektion har jag insett att mycket av mitt skrivande är baserat på associationer. Jag ser en dans och drar massvis av associationer på en gång. Det som är så fint med dans är att den ofta går att tolka på så många olika sätt och ur oändligt många vinklar, så mängder av associationer blir som serverade på ett silverfat.  Associationer leder mig till ord och bilder i huvudet som beskrivs med ännu fler ord. Ibland associerar jag dans med en text jag redan läst. Det handlar bara om att hålla fast vid sina associationer, inte fördöma dom som dumma eller oviktiga, arbeta med dom, skriva ner dom, säga dom högt, blunda och se det framför sig. Så gör jag mycket i alla fall har jag insett och oftast blir det en produkt då. Associationer maddafakkas. Vilken grej. 

Ofta när jag och andra dansare diskuterar dans har jag märkt att det kan bli väldigt arbetsskadat. Dansteori som ristats fast i ens hjärna går före fantasin ibland. Om vi till exempel kollar på en dansfilm är det vanligt att man reflekterar över saker som: Vilken genre? Vilka tekniker? Vilka steg? Vem är dansaren/dansarna? Vem är publiken? Hur har koreografen arbetat? Vad är scenen? Vilka kvaliteter? osv. Detta perspektivet anser jag vara mycket värdefullt (av många anledningar men jag nämner bara de relevanta för mitt arbete nu). Om man lär sig att se och identifiera dessa saker blir det också enklare att utveckla tankar kring det. Det kan öppna ens ögon för allt man har framför sig. Dans blir bara mer och mer intressant desto mer kunskap man får för att kunna se den på olika sätt. Risken är dock att man stannar där och missar det (enligt mig) viktigaste.  För teorin är bara nyckeln som öppnar ännu fler dörrar till att känna. (i brist på mindre klyschiga uttryck)

För mig är konst som bäst när den väcker känslor eller tankar. Fantasi, inspiration. Jag tror att all dansteori man har lärt sig är värdefullt för man kan förstå mer, få mer kontext, fler perspektiv, djupare förståelse för konsten. Men kontext, perspektiv och förståelse tappar lite sitt värde för mig om det stannar där.  Varför diskuterar vi aldrig vad en dans påminner oss om? Eller vilka minnen den väcker? Eller vilka tankar den föder? Vad den får oss att vilja göra? Det är oftast då konst leder till mer konst. 

Det tror jag är viktigt för att få ut ord av dans. Det handlar inte om vad du ser utan vad du känner.  Uppmuntra din fantasi att sitta i förarsätet. Då ändrar ofta tankarna karaktär. Det är då det blir spännande. Och rätt som det är kommer det finnas miljontals associationer innanför pannbenet.